sneakybastard

Jag ska försöka förklara något mycket svårt för er. Hur det känns i mig nu när jag tillåter mig att tänka på hur mycket jag saknar dansen. Hur det pirrade till i hjärtat ikväll när jag hörde en bit av "Jag är en vampyr". Min biljett in till Danscenter. Hur jag mådde de månader jag fick dansa på hel halvtid, för mig mer intensivt än någonsin. Känslan av hur du bygger något, att din kropp är med om något stort. Mycket större än jag kunnat ana. Hur man kunde känna sig massiv men ändå transparent, drömmen om de stora uttrycken, viljan att säga sin sak till världen och människorna i kring en.

Jag vill i ord säga hur jag saknar allt det. Hur det känns när min kropp tar stopp. Det kommer riktiga, äkta, jobbiga tårar och tanken gör ont även om den måste få finnas där.

Jag minns hur jag koreograferade ett ömtåligt solo till "Despair in the departurelounge" på vardagsrumsgolvet i våran tomma lägenhet innan vi hade flyttat in. Minns ögonblick då allting satt och ögonblick då dagen var dålig och inget ville sig. Minns hur otroligt bra Vädret blev i slutföreställningen. Vänner och dans, djupt seriöst och oseriöst omvartannat. Minns hur det kändes för mig att vara 5 cm från golvet i spagat och kommer då tillbaka till tanken att jag på sätt och vis måste börja om från början nu.

Men dämpat inom mig hör jag hur något manar och säger att det är värt det, att det är värt att fortsätta och att jag innerst inne inte glömt drömmen. Att jag innerst inne fortfarande inte kan sluta drömma fram dans.