Om att trilla dit på gamla tankar:
Varför ska man ner och rota i gamla minnen? Eller nä, man kan inte ens kalla det minnen, för minnen känns som att de bör vara nostalgiska och avnjutas med ett visst mått av sentimentalitet. Men förnimmelser då kanske. Iallafall är det så lätt att trilla dit, att irra dit i hjärnans snirkliga, dunkla gångar. Bara man är ensam och situationen lämpad. Så finner man sig själv sittande begrundande tid som flytt och som betyder shit idag. Saker man upplevt med folk som inte bryr sig längre. Folk som med den allra största säkerheten mänskligheten kan uppbåda, INTE sitter hemma på kammarn och minns.
Nej nu drar jag till Clas Ohlson med mina familyhomeboys.
Good day!
Undrar
Undrar om Robyn legat med många i branschen för att få jobba med såna som Snoop etc.... (drömmande ScrubsJD-uttryck i ansiktet) Älskar hur som helst Backseat med alla snubbsen, se nedan.
Så mycket work in progress
Sytt på som en apjävel de senaste dagarna, men det är skönt att ha något att göra. Och roligt också.
Veckans låt, lätt
Sam Cooke!
In my heart forever. Tragiskt död, skjuten av en motellföreståndarinna under underliga omständigheter, mitt uppe i sin karriär. Men vilken sångare, vilken entertainer. Lyssna för fan på live at the Harlem Square Club inspelningen från 1963!
Shdikt
Jag har en tanke om livet
som man inte kan bedra
hur vi tar allting för givet
och sen låter det va
Jag ser din blick för jag kollar
men du lämnar din kropp
och försvinner i diset
innan taket tar stopp
Våran länk mellan varandra
verkar bruten till slut
du början titta på andra
medan jag andas ut
Det är så lågt här i rummet
kvalitén på det där
det verkar tröttnat och ljummet
och du säger såhär:
Jag bara pratar om personer
som liknar mig
för jag är less på de toner
som jag nu ser hos dig
Hur kan man prata kring festen
och förbi människorna
och helt missa resten
utom tennisskorna?
Big Bamboo
Jag ska försöka förklara något mycket svårt för er. Hur det känns i mig nu när jag tillåter mig att tänka på hur mycket jag saknar dansen. Hur det pirrade till i hjärtat ikväll när jag hörde en bit av "Jag är en vampyr". Min biljett in till Danscenter. Hur jag mådde de månader jag fick dansa på hel halvtid, för mig mer intensivt än någonsin. Känslan av hur du bygger något, att din kropp är med om något stort. Mycket större än jag kunnat ana. Hur man kunde känna sig massiv men ändå transparent, drömmen om de stora uttrycken, viljan att säga sin sak till världen och människorna i kring en.
Jag vill i ord säga hur jag saknar allt det. Hur det känns när min kropp tar stopp. Det kommer riktiga, äkta, jobbiga tårar och tanken gör ont även om den måste få finnas där.
Jag minns hur jag koreograferade ett ömtåligt solo till "Despair in the departurelounge" på vardagsrumsgolvet i våran tomma lägenhet innan vi hade flyttat in. Minns ögonblick då allting satt och ögonblick då dagen var dålig och inget ville sig. Minns hur otroligt bra Vädret blev i slutföreställningen. Vänner och dans, djupt seriöst och oseriöst omvartannat. Minns hur det kändes för mig att vara 5 cm från golvet i spagat och kommer då tillbaka till tanken att jag på sätt och vis måste börja om från början nu.
Men dämpat inom mig hör jag hur något manar och säger att det är värt det, att det är värt att fortsätta och att jag innerst inne inte glömt drömmen. Att jag innerst inne fortfarande inte kan sluta drömma fram dans.
Skodon
A och O när man provar skor är att få den så att säga "privata" eller om man så vill, "civila", skon utanför spegelbilden och på så sätt eliminera den från att bli ett störningsmoment i själv betraktandet av den "nya" skon.
"Men drick varannan vatten liksom om du tar med en dunk hembränt!"
Var på Kupolen idag. Tänkte: "här var det ju fint.....fan vad fult det är". Neeeeej men skämt åsido, det är inte bra med konsumtion men på något sätt är det en aktivitet att dela med andra, lite shopping med sin syster känns gemytligt. Efteråt känns det inte jättebra, eller jo, man är nöjd med sina köp men inte de konsekvenser de drar med sig, varken på det personliga, privata planet eller det globala. Mitt ansvarstagande sätts i skymundan och så är det med det. Iallafall en trevlig stund med Nietzsch.
En sak jag kommit fram till idag är att jag inte tycker om att äta frukost ensam. Iallafall inte när det finns en morgontidning att kika i. Ty jag får sån lust att diskutera det som står i tidningen. Och det är så svårt att minnas allt man vill dryfta tills man träffar en människa igen liksom. Faktum är väl att det på alla sätt är trevligare att inmundiga frukost i en grupp på minst två personer. Blir lite mer riktigt då. Annars kan man lika gärna äta på stående fot och inte ens öppna tidningen. Än mindre brygga färskt kaffe.
Dagens gjort
Småkakor och detta urtjusiga stickade skurkärringspannband
Med lek och nöje i paint
Barbafamiljens representant på Jamaica, Barbafari
Några ord om kärlek
En avslappnad känsla av värme i hjärttrakten och en nykter blick
Jag älskar dig min medmänniska, vän och beskyddare
Jag älskar dig med ett hjärta som slår hårdare för oss varje dag som går
Jag saknar din värme när du är ifrån mig och tar vara på varje stund vi är tillsammans
Utan krav, utan patetiska gester, utan lögner och spel, tar vi oss genom vad som kommer oss för
För i sanning är den kärlek som är okonstlad, mogen, öm och egen
våran
"are you still jumping out of windows in expensive clothes"
Vem är du idag? Från sekunden du vaknade visste du hur du skulle känna en timme senare när frukosten lagt sig? Känner du att dagen tar dig dit den vill eller styr du skutan med järnhand själv? Att inte ha något att göra kan vara det bästa som händer dig. Eller att skjuta på att göra det man tänkt. Bara för att det inte passar för stunden. Allt har sin tid.
Jag uppmanar alla att lyssna igenom hela Tom Waits enorma låtkatalog, varje låt, och ta in allt han berättar. Om ni vill att det ska nypa till lite i hjärtat, på gott och ont.
Flippin' stel och konstig
Min mage gör konstiga ljud och jag känner mig inte på något sätt hemma i min egen kropp. Jag längtar till våren när man kan vara ute och motionera mer och då jag förhoppningsvis orkar lite mer så jag kan ta det skrämmande steget och besöka ett gym. Jag måste få tillbaka de muskler jag förlorat och det finns ingen tid att spilla i mitt unga liv.
För övrigt så surrar det runt i huvudet. Jag har väl runt 50 000 olika projekt på gång och jag diktar och försöker läsa böcker på löpande band så att expressenutgåvorna av klassiker kan lämna våran lägenhet. Jag önskar intensivt att det var fler timmar på dygnet.
Åkte till Borlänge idag igen. Blev hämtad av papi och Hanna och avnjöt en trevlig musikstund med gamla godingar som "your diary" med de glada skotska gossarna i Franz Ferdinand, ett trevligt the Doors-potpurri, Hannas angliska indiesmarrisar och en del annat. Imorse började jag dagen med att vika tvätt till Tom Waits album Mule Variations som jag rekommenderar varmt till alla som håller musik om hjärtat (både albumet och att vika tvätt till det). Sen tog jag itu med min dag och skapade en något för tight byxdress i viskos. Jag provkör den imorgon och ser om jag kanske lägger upp en bild på hur den blev senare. Jag är fortfarande lite osäker på om den blev bra eller inte.
Nu kommer här en reflektion över hur social och spontan hänger ihop. När man möter upp med vänner och bekanta för att umgås och konversera gör man det helst under avslappnade former. Man vill ha en känsla som är otvingad och trevlig vänner emellan. Men på grund av varierande orsaker och situationer kan man ibland ha tappat den känslan i en relation. Den naturliga påföljden då är ett distanserande som i mångt och mycket är nödvändig för att man kanske i framtiden ska kunna ta upp kontakt igen. Har man då inte tappat denna känsla utan istället känner att trevligheten bara ökar i omfång bör man skapa sig en spontan men medveten kedja av planerade eller icke-planerade (det senare är dock svårare att åstadkomma då man får lita till slumpen och liknande) möten och träffar. Detta renderar i att man har ännu mindre tid att ägna åt de man kanske släppt på banden lite till. Problemet med detta är dock inte så svårt som man kan tro och det bästa rådet är att bara låta tiden flyta på. Att börja nysta kommer bara skapa ännu mer spänd stämning. Spontaniteten är viktig i relationer till vänner, den blåser nytt liv i vänskapen och hindrar den från att fastna i fraser som "hur är det med dig", "vad längesen vi sågs", "vad ska du göra i helgen" osv. Så en sund kombination av galna upptåg och, så att säga, schemalagda aktiviteter är att föredra.
Obehöriga äga ej block eller penna
obönhörligen gör det ont att känna
obotlig längtan efter någonting nytt
någonting trampat och någonting flytt
Just had to
"Skålade i champagne med systern på lyxkrog" Jag var bara tvungen
Silverpappa
Ny falang av SneakyBastardBureau, hängsmycken med kedja i form av noter i äkta silver av silverkonstnären Peter Lakso :) görs på beställning, 250 kr. 
Och kort togs genom kalejdoskop
Lite bilds
Vi sände upp en lit'n varmluftsballong, efter mycket om och men i blåsten i Bergebo
Och där flög den. Vi förljde den en bit med bilen, men tappade den när vi kom ner en bit för berget. Om ni hittar en aluminuimring ute i naturen kan det vara vår, oops.
Relativt nysydd jerseyklänning till Nietszch. Sys upp på beställning, inte så dyrt! Jag gör härmed också en SneakyBastardBureau-mapp på facebook där jag lägger upp det jag sytt. Kika gärna.
Min käre broder är så bra på Alfapet.
Som sagt.
Kylan
Eftersom mitt indian-namn fortfarande är Snoret Rinner så uppskattar jag inte helt fullt ut att det är svinigt kallt utanför dörren. Men jag har idag fashionat till en huva/sjal som värmer rätt bra och dessutom är rätt avantgarde. Slänger upp lämplig bild senare eventuellt. The Sneaky Bastard Bureau utökar sig successivt, då jag har så mycket tid över att sy etc. Samlar mina egna ideér och modeller i en bok, hoppas på det bästa och vill gärna intressera alla, hihi!
Pezar mig igenom livet
Som jag älskar att vara tillbaka i Borlänge. Och idag var jag för första gången på Biltema i denna megamaxade köpstad där affär efter affär bara brer ut sig över de välbekanta hemkvarteren. Monstruöst kallar jag det, men tydligen vill kommunpolitikerna ha det så.
Mina dagar som hundvakt börjar lida mot sitt slut och jag njuter av hur Hanna jagar Tintin med kameran för att filma hans stretchrutin efter han legat och vilat. Men jag vet inte riktigt ännu om jag vill skaffa en egen hund. Har varit väldigt nyttigt att få ta hand om en rackare i några dagar though.
Längtar efter att få diskutera filmen Mustaschen med någon, men det ser inte ljust ut.
Och peppar för att VINNA alfapet över Hanna en gång för alla ikväll.
Talvilakki
Gjorde mig en rejäl vintermössa
TSBB
Veckan som gått
Gullebror kom till enkis och vi käkade renskav med god aptit!
Vi åt frukost-på-bricka varje morgon, kändes fint.
Guldfyndet idag.
Hund i tröja.
Varför nyårsafton var soft
Satt i soffan hemma hos pappa och höll honom sällskap eftersom han måste vara stand-by för jobb. Finfint med en sober far och ingen lust alls att festa, vilket jag inte ens bör göra just nu, och stickandes ett sovdjur i godan ro. Kunde inte bli bättre, god mat, ost och kex, Pommac och korv-ost-oliver på pinne. Skönt att åka och hämta Hanna halv fyra istället för att vara den som blir hämtad. Ibland räcker det bara för en att vara med den lilla tokiga familj man har och komma till pappa och sova i avsågad våningssäng med MussePiggnattlinne. Som avslutning vill jag bara påminna alla bekanta jag har som sysslar med dans om att ni ska vara väldigt glada att ni kan träna och att eran kropp orkar det. Tänk på det nästa gång ni tycker det går lite dåligt, eller den där trippla piruetten inte sitter. Ni kan iallafall sätta preppen innan ni snurrar och ni kommer upp från golvet om ni böjer er ner på knä.
Olika saker i omlopp
Efter att ha åkt en sväng i kvällen med papi och Hanna och handbromssladdat med bilen och lyssnat på Hannas Anglo-indie-hour känner jag mig beredd att skriva några ord som sammanfattning av året som gått. Året då jag blev sjuk och föll handlöst i det så kallade skyddsnätet i svenska samhället. Året som gått snabbare än något annat år och som trots att det vände på mitt liv ändå inte känns som det varit särskilt händelserikt. Året då jag insåg hur svårt det är att försörja sig om något oförutsett inträffar och året då jag insåg hur förgänglig den mänskliga kroppen är. Men istället för att förlora hoppet förlorade jag muskler och orken att dansa och träna. Fast i min egen kropp kände jag mig lat och ohälsosam, men fick slå bort de tankarna och fokusera på att inte tappa aptiten. På både maten och livet. Och det gick bra, alldeles utöver förväntan, och jag har mer än tusen saker att vara tacksam för idag. Men sanningen är att ingenting i livet kommer gratis. Ingen kan hjälpa dig i ditt innersta mer än dig själv. Man måste vilja ta sig igenom det och man måste vilja tänka positivt.
Så vad gjorde jag? Jag vill säga en sak. Något av det sköraste man kan hantera är den tunna tråden som är relationen mellan dig och de du älskar. Och något av det mest krävande man kan ta sig igenom är processen att tvinna den där tråden tills den är så stark att den aldrig kommer brista. Det har jag ägnat mig åt 2009, de processerna har jag startat och de är igång nu.
